Dagens utflykt


Igår var sambon och jag iväg till Stockholm för första besöket hos min näringsterapeut. Det var väl spenderade pengar och min tro på att jag på egen hand kommer att bli friskare är bara starkare nu. Vi fick bekräftat att vi har arbetat åt rätt håll och nu fick jag klara riktlinjer vilket är det jag har saknat mest i min rehabilitering. Både sambon och jag tyckte att det kändes väldigt bra och vi håller tummarna för att det går åt rätt håll nu. 

När vi ändå var i Stockholm så passade vi på att plastbantningsshoppa lite. På Åhléns köpte vi ett set med decilitermått, matskedsmått och teskedsmått i rostfritt stål för 99 kr samt ett redskapsset i FSC-märkt bok för 39 kr. Efter det gick vi till Clas Ohlson och köpte en bunke i rostfritt stål för 125 kr. Det känns skönt att kunna byta ut lite :) 

 
Frika

SSRI


SSRI, serotoninåterupptagshämmare eller antidepressiva, lyckopiller och stämningshöjande som det också kallas är en medicin vars biverkningar mörkläggs idag i Sverige. Det visar dokumentären Who Cares in Sweden

Min nedtrappning av Sertralin, ett SSRI-preparat, pågår för fullt. Igår var en hemsk dag och utsättningssymtomen som det så fint heter var aktiva och starka hela dagen. Illamående, huvudvärk, yrsel, nedstämdhet och irritabilitet plågade mig hela dagen. Framåt kvällen brast det och jag bröt ihop av att jag fann att den ena hunden hade fått tag på mitt läppbalsam och tuggat sönder det. 

Jag har många gånger tidigare försökt sluta med Sertralin, utan framgång. Abstinensen har blivit så kraftig att jag har gått tillbaka till medicinen, kanske behövde jag den i alla fall. Den här gången är jag dock fast beslutad om att inte gå tillbaka, hur dåligt jag än mår. Nu när jag faktiskt vet hur farligt SSRI kan vara och nu när jag ska göra mitt allra bästa för att bli frisk är det självklart att det ska bort från min kropp. Helst vill jag bli av med det igår, men nedtrappning är dock ett måste om det ska vara möjligt för mig. 


I dokumentären pratar man om "Care Less Syndrome", något jag till fullo känner igen mig i. Ju högre dos jag äter, desto mer avtrubbad blir jag. Jag bryr mig inte längre, om något. Jag kan inte gråta, men jag kan heller inte skratta. Att känna sig ledsen men inte kunna gråta och att känna sig glad men inte kunna skratta är en hemsk känsla. Ändå har jag varit fast i den onda SSRI-cirkeln. I dokumentären spekulerar man i hur bra det egentligen är att människor som i sitt arbete ska behandla andra människor, äter SSRI-preparat. Hur bra är det att en läkare, en lärare, en busschaufför eller en domare blir avtrubbad och tappar mycket av sin empati? Hur skulle samhället se ut om alla åt SSRI-preparat? För faktum är att användandet hela tiden ökar. 

Idag skrivs SSRI-preparat inte bara ut för depression som från början var det huvudsakliga syftet, idag skrivs SSRI-preparat även ut för sömnproblem, inkontinens, tvångstankar, ätstörningar, mensproblem, sorg, cancer, kol, MS, parkinson, ångest, rökavvänjning, alkoholproblem och IBS. Man skriver även ut SSRI-preparat till missbrukare inom olika kategorier. Hur bra är det att någon som redan saknar empati får ett preparat som tar bort deras förmåga till empati ytterligare? Ännu en stor konsumentgrupp för SSRI soldater i krig. De ges SSRI för att dämpa deras dåliga samvete, dels då de tvingas döda andra människor men också då de har dåligt samvete gentemot sina familjer. Viken korrupt värld vi lever i. 

Var tionde svensk tar mediciner som bland annat ökar risken för aggressivitet, självmord och fosterskador.

"Svenska experter", påstår att det inte finns någon forskning som visar att SSRI ökar risken för självmord. De förnekar även att SSRI kan leda till fosterskador. Läkare, forskare och experter i andra länder säger motsatsen och har forskning som visar att SSRI ökar risken för både självmord och fosterskador. Gravida kvinnor utsätts för en större risk för fosterskador om de äter SSRI. Hjärtfel är den vanligaste skadan. Inte heller ska man äta SSRI om man ammar, men det är inget man i Sverige får veta. I Sverige marknadsförs istället SSRI till fertila och gravida kvinnor för att minska risken att de drabbas av förlossningsdepression, något som är högst ovanligt att drabbas av. Men trots det målas förlossningsdepression upp som en vanlig åkomma medan man i många andra länder knappt vet vad det är. I Sverige marknadsförs även SSRI till gravida kvinnor då depression kan skada barnet och obehandlad depression kan leda till drogmissbruk. 

 
Amy Philo i USA fick Sertralin utskrivet efter att hennes son var nära att kvävas till döds. Läkaren påstod att hon antagligen skulle drabbas av förlossningsdepression om hon inte behandlades med SSRI-preparat. Tre dagar efter den påbörjade medicineringen fick hon hallucinationer om att döda sin son. Läkaren hävdade bestämt att problemet låg hos Amy och ökade då dosen flertalet gånger. De höll henne inlåst från sin son och snart fick hon även tankar om att döda fler familjemedlemmar. Enligt läkarna låg fortfarande problemet hos Amy. Hennes mamma läste sedan om riskerna med SSRI och fick Amy att sluta med medicinen mot läkarens order. Hallucinationerna om att döda sin son och resten av familjen försvann. Många många fler SSRI-relaterade berättelser finns på SSRIstories.org.

I Sverige vill man införa ett system som finns i USA som går ut på att elever i skolan ska fylla i en blankett om hur de mår och därefter övertalas föräldrarna om att sätta sina barn på SSRI-preparat. Enligt "svenska experter" är det mer eller mindre riskfritt med SSRI till barn och ungdomar då endast barnpsykiatriker som är kunniga inom ämnet skriver ut det. Faktum är att jag för fem år sedan när jag var 19 år fick SSRI utskrivet av en vanligt husläkare som aldrig hade träffat mig innan. 

Trots att biverkningarna av SSRI mörkläggs i Sverige idag så kan preparaten vara en stor hjälp för de som är djupt deprimerade. Men tyvärr missbrukas ordet depression och användandet av antidepressiva medel. Många får en depressionsstämpel på sig medan de faktiskt egentligen "bara" känner oro och ångest. Jag själv har blivit diagnostiserad med depression, men nu i efterhand vet jag att jag aldrig har varit deprimerad. Jag har endast mått väldigt dåligt under en period av saker som hände i hemmet. Visst hjälpte medicinerna mig i början, men var det verkligen värt det? Var det värt att drabbas av "care less syndrome", var det värt att drabbas av nedsatt sexlust och var det värt att bli beroende av tabletterna? Det är jag inte så säker på idag. 

Oavsett så bör riskerna och biverkningarna av SSRI-preparat lyftas fram i Sverige. Man bör av läkare och psykiatriker få veta vilka risker man utsätts för innan man börjar en behandling och man bör varna för de konsekvenser SSRI kan orsaka. 

Frika

Min morot


Efter att jag varit sjuk i 11 år så har både sambon och jag insett att jag inte kommer att få någon hjälp av vården. Ska jag bli frisk så får jag försöka bli det på egen hand. Moroten Min är min inspiration, min motivation och min stöttepelare under resan. Moroten Min är Min Morot. 

Om två veckor är det dags att genomföra min andra koloskopi. Om jag tror att mina tarmar kommer att visa det sista kriteriet för att få en inflammatorisk tarmsjukdom på pappret? Nej, det tror jag inte. För att få en IBD-diagnos så måste man uppfylla alla krav, alla kriterier. Alla kriterier för en sjukdom man inte vet vad den beror på, alla kriterier för en sjukdom man endast behandlar symtomen på. Vem är rätt person att sätta kriterier på något man inte vet vad det är? 

Det man vet är att kroppens immunförsvar angriper mag- och tarmsystemet. Men varför, det vet ingen. En metod för att se hur aktivt immunförsvaret är i tarmarna är att genom avföring mäta så kallat kalprotektin. År 2008 genomförde jag en koloskopi, det vill säga att man via ändtarmen tittar på tarmarna med en kamera för att se om det finns någon synlig inflammation. En synlig inflammation är det huvudsakliga kriteriet för att få en IBD-diagnos. Då kan man även avgöra vilken inflammatorisk tarmsjukdom det rör sig om. Enligt läkaren såg mina tarmar fina ut 2008 och även biopsin, så utredningen lades därför på hyllan. Jag hade "bara" IBS och fick lära mig att leva med mina besvär. Mina kalprotektinvärden var dock för höga för att mitt immunförsvar var väldigt aktivt i tarmarna, något som inte ska ske vid IBS. Men koloskopin visade inget och därför uppfyllde jag inte kriterierna för IBD.

Nu ska jag än en gång genomföra koloskopi då mina magbesvär blir värre för varje år. Min vikt rasar och då jag vägde lite år 2008 väger jag ännu mindre idag. Då vägde jag 52 kg till mina 174 cm, idag väger jag 45. Järnbrist och anemi har nu behandlats med järn intravenöst. Jag blöder i tarmarna. Men trots att jag blöder i tarmarna och trots att mina kalprotektinvärden är för höga så får jag inte ens en provbehandling om koloskopin inte visar något. 

Magbesvären finns där hela tiden men den värre delen går i skov. Vanligtvis har jag några små, korta skov över året men också ett långt skov som kan vara i upp till ett halvår. Vid denna tiden är jag i princip helt sängliggande. Men inte heller det är skäl nog för en provbehandling, om inget syns på koloskopin. Jag undrar dock hur mina tarmar kan vara så fina när de blöder och blir angripna av mitt eget immunförsvar. 

För 1½ år sedan blev jag diagnostiserad med hypotyreos. Det betyder att sköldkörteln producerar för lite sköldkörtelhormon, hormon som styr ämnesomsättningen. Husläkare är väldigt dåligt utbildade inom endokrina sjukdomar, då främst  sköldkörtelsjukdomar, trots att sköldkörtelsjukdomar idag är väldigt vanligt. Ledande endokrinologer klubbade år 2009 att behandling för hypotyreos med syntetiskt sköldkörtelhormon ska sättas in vid ett TSH på 2.5. Än idag har min vårdcentral ett gränsvärde på 4.2, liksom majoriteten av vårdcentraler i Sverige. Min behandling sattes inte in förrän mitt TSH låg på 5.6, trots att jag tagit TSH-prov många gånger tidigare då jag sökte för mina besvär. 

Vid behandling med sköldkörtelhormon så ska man utifrån patientens mående och blodprov sätta dosen. Husläkare sätter i regel endast efter blodprov med felaktiga referensvärden. En patient med hypotyreos bör för att må bra ligga under 1 i TSH, en del mår till och med som bäst vid ett TSH på 0.1. Det var inte förrän jag vid senaste provet, då jag hade ett TSH på 3.7 som min husläkare, som jag trots allt tycker om, tyckte att det var okej att prova att höja dosen Levaxin. Medicinen fungerar dock inte med min mage och en höjning gick inte alls. Gastrologen och husläkaren kom därför fram till att jag får fortsätta på lägsta dosen tills vidare. 

Blir inte mina magproblem bättre så kan jag inte behandla min hypotyreos. Men hur ska mina magproblem bli bättre när sjukvården inte vill hjälpa mig? 

Efter att jag varit sjuk i 11 år så har både sambon och jag insett att jag inte kommer att få någon hjälp av vården. Ska jag bli frisk så får jag försöka bli det på egen hand. Mitt mål är att bli så pass frisk att jag kan arbeta och börja mitt liv på riktigt.